Grundkurs i fotografering - ISO-tal
Den heliga treenigheten inom fotografering är bländaröppningen, ISO-talet och slutartiden. Dessa tre hörnstenar avgör vilken typ av bilder du får taget. Nu tar vi en titt på ISO-tal.
ISO-tal är ett arv från analog filmfotografering. På sidan av filmförpackningen fanns ISO- eller ASA-märkning, som beskrev hur ljuskänslig filmrullen var. I digitalfotografering anger det här talet hur mycket den information som registreras på sensorn kommer att förstärkas, dvs. blir ljusare. I både analog- och digitalfotografering ökar ljuskänsligheten i sensorn eller filmen ju högre siffran är. Ju högre känslighet, desto mer brus eller kornighet, kommer att synas i bilden.
Till vänster ISO 100. Till höger ISO 256000.
När ska man använda ett högt ISO-tal?
När man fotograferar i svagt ljus eller när man vill använda en kortare slutartid behöver man ofta använda ett högre ISO-tal. När du fotograferar en rörelse inomhus, till exempel en idrottsman, vill du förmodligen använda den kortast möjliga slutartiden för att frysa en rörelse. ISO-talet måste förmodligen då ökas för att åstadkomma en tillräckligt kort slutartid. Om du ökar ISO-talet, uppstår också mer brus i bilden. När bilden har exponerats på rätt sätt kommer den stora ljusmängden att sudda ut kornigheten, medan underexponering får kornigheten att framträda mer tydligt.
Det lägsta möjliga ISO-talet, ofta ISO 100, ger minst brus. Om du använder ett lågt ISO-tal kräver det mycket ljus. Med ISO AUTO-inställningen kommer kameran automatiskt att välja lägsta möjliga ISO-talet för att säkerställa att bilden exponeras rätt. Det är ändå bra att prova olika ISO-inställningar själv och lära sig att välja den mest lämpade inställningen i varje situation.
ISO 100 – Bra belysning, studio, solljus
ISO 400 – Inomhus i bra belysning eller utomhus i skugga
ISO 800 – Sportfotografering eller inomhus i svagt ljus
ISO 1600 – Evenemang, exempelvis konserter och nattfotografering
ISO 3200 – Fotografering i mörker
Läs även: